Hällristningar
Sten är ett exceptionellt material. Hårt, enkelt och vackert. Det måste ha utövat lockelse även på människorna under bronsåldern, cirka 1800-500 f.Kr. Det är svårt att säga exakt vilken relation de hade till berghällarna, eller varför de knackade in bilder i stenen. En nyligen lanserad teori är att det var bronssmederna som gjorde det.

Vi kan vara säkra på att bilderna återspeglar åtminstone delar av människornas föreställningsvärld, även om det inte är det vardagliga livet som skildras. Vissa arkeologer menar att bronsåldersmänniskorna uppfattade stenen som besjälad, vilket är lätt att föreställa sig när man på natten belyser en häll och ser bilderna träda fram i skuggspelet, eller när en ristning som översilas av vatten ändrar karaktär. I Bohuslän finns en av Europas mäktigaste koncentrationer av hällristningar, och några av de allra vackraste motiven. Bland dessa finner vi gudar, skepp, vagnar, djur och krigare involverade i rituell strid. I Världsarvsserien har vi samlat fem av dessa motiv: Brudparet från Vitlycke, Fossumkvinnan, Väderguden, Stånggungan och ett Skeppet från Gerum.

Världsarvsområdet i Tanum
”Tanums hällristningsområde är ett enastående exempel på bronsålderskonst av högsta kvalitet. Motivens variationsrikedom är ett unikt vittnesbörd om livet under europeisk bronsålder.” (Unescos motivering då området upptogs på Världsarvslistan)